Jag sitter oskyldigt ned med benen tätt ihop och fem meter ifrån mig ligger två nakna män. Jag ser rakt in i själva baksidan av den ena mannen. Eller, ingången till baksidan om jag säger så. Rakt in i mörkret. Jag flackar med blicken och försöker koncentrera mig på att se oberörd ut. Plötsligt ställer de sig upp, klär på sig kläder i ett för mig extremt långsamt tempo och PANG: tystnad. Jag håller andan. Försöker frenetiskt fokusera på att inte göra något som helst ljud som kan bryta tystnaden. Jag pressar ihop käkarna hårt och det dröjer inte länge innan huvudvärken börjar komma smygande. Den ena mannen står nu rakt framför mig och talar högt och tydligt. Med vem? Sig själv. Det hade på något vis varit okej att han gjorde det om jag satt någon annanstans men nu gör jag inte det. Han fixerar blicken. Hans ögon borrar sig in i mina och släpper inte taget. Jag blir nervös. Jag kan inte titta bort, det verkar oartigt. Det skulle då framstå som att jag struntar i vad han har att säga, till sig själv. Jag känner ett ansvar. Jag tror på allvar att mannen ifråga inte kan säga det han har att säga om inte jag är där och stöttar honom. Han finner ro i mina ögon, jag finner bara inre stress genom att se på honom. Hela situationen är obekväm och svår att hantera. Jag såg honom naken nyss och nu ska vi stirra in i varandras ögon, fast vi inte känner varandra. Det är absurt. Jag tänker att jag har betalat 125 spänn för både huvudvärk och stressmage.
Ja, jag var alltså på teater. Frivilligt. Tro det eller ej, förutom mitt problem med intimiteten som teater bjuder på, var det väldigt bra. http://www.stadsteatern.stockholm.se/index.asp?pjaser/omheten.asp&main
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar