Jag har skrivit om det förut, på en annan blogg, men alltså herregud – gråtighetseffekten av att rusningspendla i januarimörker och samtidigt lyssna på Craig Armstrongs fantastiska Glasgow Love Theme är inte nådig.
För er som inte känner till den så är det ett pianotema från världens bästa rom-kom: Love Actually. Så perfekt stillsamt att dränka ljudet av trötta kängor mot grus och kakel med.
Knastret av människor på väg hem i världens ensammaste stad.
Jag tror att jag tänker på det lite för ofta - Stockholm, världens ensammaste stad. Det bara fastnade. Och det känns så nära i en miljö där nästan ingen pratar med någon, förutom i mobilen.
Sidospår: Idag var jag tvungen att köpa nya underkläder för att jag glömt att boka tvättid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar