Ett problem kommer sällan ensam, är det så de säger? Eftersom jag har prenumererat på vårdeppighet sedan gissningsvis år 2001 får jag nu en extra gåva på köpet: livskris. Jag upplever den vara exceptionellt närvarande just i dag. Jag har därför varit tvungen att ligga under täcket och försöka gömma mig från våren och på så sätt även slippa undan livskrisen. Det gick sådär.
Slutsats: Att vara snart 25 år och inte vilja ha varken lägenhet, bil, hund eller barn utan istället vilja supa skallen av sig, dansa på bardisk i medelhavsland, bo i en resväska och ta för sig av livet känns precis som att vara sen i puberteten. Jag vet att de andra, välutvecklade tjejerna tittar konstigt på mig och jag undrar vad det var som gick fel. Jag undrar när det där ska hända mig också, samtidigt som jag tycker att det verkar lite äckligt och krångligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar