Det råder vid det här laget inga tvivel om min nostalgiska kärleksrelation till detta årtiondes populärkultur.
Men ibland.
Ibland undrar jag.
En av de största musikaliska skamfläckarna från årtiondet som gav oss Wannabe och My Heart Will Go On måste väl ändå vara spår nummer tio från Britney Spears debutplatta.
Snacka om att blanda högt och lågt.
Baby One More Time och Crazy (och för all del Sometimes) var fantastiska men E-mail My Heart?
Ser-i-öst?
Det är så dåligt. Så nageltrångsframkallande, skrattretande urkasst – och då är jag ändå rätt förtjust i Britneys musik överlag. Men det här.
Nej.
Den är inte ens rolig på ett ironiskt vis. Bara nej.
Jag kan riktigt se framför mig hur någon medelålders låtskrivare satt i studion och tänkte "ja, gud, det här känns så hippt, så rätt!"
Snacka om att ha fel.
Men men, alla skivor måste väl enligt Lex Strawberry Swing* ha ett riktigt ologiskt lågvattenmärke.
På återseende!
*Låten Strawberry Swing är för Coldplays Viva La Vida vad en kebabrulle är för en första dejt. Dålig idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar