Har jag nämnt att jag har telefonfobi?

(Ett utmärkt handikapp för en journalist.)

Hjärngympa

Det senaste ett och ett halvt åren har jag insett något som tidigare föreföll vara helt ologiskt.
Kreativitet är tröttande.

Nåt så in i.
Innan bara infann den sig, kreativiteten, och då var det bara att tacka och ta emot, om jag kände för det. Eller så lät jag den passera obemärkt förbi. Det spelade ingen roll.
Nu känns det som att all kreativitet jag låter slippa iväg är ett enormt slöseri. För sen sitter jag där någon timma senare och stirrar mig blind efter en ingress som bara vägrar krypa ur fingrarna.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara hjärnsligt utmattad. I min värld är trötthet något som uppstår efter att ha sprungit runt på Laxbutiken i tio-elva timmar, att ha ränt som en skållad råtta på en transferlördag eller cyklar tre mil. Inte efter att ha suttit och tänkt en hel dag.
Det är skumt.
Men trött är jag likförbaskat.

Och det jävligaste är att hjärnan snurrar som bäst vid helt fel tidpunkter. Typ halv ett på natten, eller på ett tåg som är så fullt att plocka upp blocket bara är att glömma.

Livet alltså.
Det gör mig galen.

Så jag.

Åh, Adventure Time. Underbara helknäppa teveserie. Älsk!

Jobb.

När tryggheten ringer och jag måste passa mig för att den oroliga delen av hjärnan inte ska säga "javisst" på studs.
Det hade vart så enkelt att bara ramla tillbaka i de gamla hjulspåren, men samtidigt vet jag att det gamla hjulspåren äter upp min själ ännu mer än vad livet nu gör.

Så nej.

Men det är skönt att ha en plan B.

Fylle-skrivandet

En del människor talar om fyllesnack som något jobbigt och lite pinsamt. Jag skulle vilja påstå att det inte på långa vägar är så pinsamt som det eviga fylle-skrivandet som jag ägnar mig åt. Det är sällan jag går och lägger mig precis när jag kommit hem efter en kväll i alkoholens tecken, oftast tar det minst en timme innan jag lägger kollegieblocket åt sidan och däckar. Denna dramatik! Oh du store tid! Tänk att jag bara måste, måste, måste skriva och livet är härligt och stort och det rymmer så mycket känslor för så många människor och jag älskar ju honom fast ändå inte och tänk om, tänk om det finns mer att hämta i livet.

På morgonen har jag glömt, men pappret har inte glömt. Mina ord står där, slarvigt nedskrivna och oerhört svåra att tyda. Och jag skäms, jag skäms så väldigt mycket. För inte var det väl jag som kände allt det där? Eller var det verkligen så? Är fulla Lisa den riktiga Lisa? Jag hoppas inte det.

Och så säger min psykolog att jag lever mer i fantasin än i verkligheten.

Vikten av rätt namn på saker. Och platser.

Torsdag kväll, strax efter nio. Skådeplatsen – Coop Konsum vid Örnsbergs T-banestation.

Jag och Lisa har, efter att ha ätit halländsk vaniljglass med både chokladsås och micrade bär, samt försökt bena ut det obegripliga mytologiska trassel som är Saurons egentliga ursprung, gett oss ut i mörkret.
Jag för att ta diverse tåg hem till Upplands Väsby (denna sovstädernas sovstad), och Lisa för att jag inte gick med på att lämna henne i en lägenhet utan fungerande batteri i brandvarnaren (fy!).

Således traskar vi in i butiken. På vägen till batterihyllan skaffar jag även en påse bröd och en Marabou som enligt logikens alla baklängesregler är billigare överallt än på tillverkningsorten (Upplands Väsby).
Exakt varför vi pratar om Borås när vi står i kön till kassan är oklart, men det gör vi.

"Min redaktör F är från Borås," säger jag.
"Tja!" säger killen i kassan, på ett sådär trevligt igenkännande sätt att jag för en stund tror att jag har träffat honom förut. Jag ruskar på mig, stoppar kortet i kortläsaren och fortsätter.
"..och det är ju bra för han säger inte Ullared om Gekås och sådär." (Om F)

Lisa instämmer.
Jag knappar in koden.
Kollar på kassakillens namnskylt. Mikael. Funderar på om han kan ha varit resenär någon gång men jag tror inte det.

"Tja!" säger kassakillen, till Lisa den här gången. Hon ser också "känner jag dig"-förvånad ut.

"Alltså, heter det Gekås?" frågar kassakillen.
"Jupp."
"På riktigt?"
"Ja, alltså varuhuset heter Gekås, det är bara byn som heter Ullared. Men folk som inte är i närheten ifrån fattar inte det."
"Men, det är ju jättedumt. Varför kallar dom det inte Gekås? Och varför heter teveserien Ullared?"
"Näää du.."
"Jag hade verkligen ingen aning..!"

Och nu kommer vi till den inombords groende stoltheten som nog bara någon uppvuxen i närheten av där väg 154 möter Kattegatt kan förstå. När någon som ovetandes kallat varuhuset för Ullared utan omsvep tillgodogör sig den korrekta informationen och även förbryllas över Kanal 5:s störande val av programnamn, då sprider sig genom Falkenbergarens kropp en stolthet inte helt olik den Karl-Bertil Jonssons stränge fader en gång upplevde efter att hans son gjort en Robin Hood med rika människors julklappar.
En välkommen men oväntad tillfredsställelse helt enkelt.

Så tack Mikael på Coop i Örnsberg – din förmåga att hälsa på folk som att du känner dom (uppiggande även om det var lite förvirrande) och din uppskattning av korrekta fakta gjorde vår kväll.

(Kanske delad etta med glassen.)

Kärleksförklaring 2.0

Jag vill vara anledningen till att du tittar på din telefon, börjar le,
och går rakt in i en lyktstolpe.

Hittat på Tumblr:

på en skala från ett till invadera Ryssland på vintern

hur dålig är din idé?

En del behöver olikfärgade strumpor...

...för att komma ihåg vad som är höger och vad som är vänster. Det är okej, men vad som inte är okej är att inte kunna sitt höger och vänster i politiken. Att känna till de skillnaderna, är inte det lite som att veta vad som är lodrätt och vågrätt, vad som är hund och katt eller sol och måne? Med andra ord; nej, du behöver inte kunna detaljer men du behöver veta de stora skillnaderna.

Utan en liten vetskap om de politiska ideologierna måste det ju vara ett helvete att förstå sig på sin omvärld. Å andra sidan kanske inte alla försöker förstå sig på sin omvärld.

Detaljer

Om du lekte med Lego när du var liten kanske jag kommer vara tvungen att omvärdera hela min uppfattning av dig.

Man leker inte med Lego.
Man bygger.

Ingen hjärta jag

Jag kommer nog alltid att vidhålla att det är en kommersiell jävla skithögtid. Oavsett vad som händer.

Men det är klart att den känns ännu mer kommersiell och överdriven och jävlig när allt som väntar efter jobbet är ett pendeltåg hem till en soffa och, bara för att idag är idag, en portion glass.

Jag har alltid svårt att skriva om sånt här, det slutar alltid med ett peptalk om hur jag är stark i mig själv och yada yada.
Det blir inte något med det ikväll. Fan heller.
Jag är stark, jag klarar mig själv, det är inte det som är problemet.

Problemet är att när jag sitter på tåget mot det som inte är ett hem men är det närmaste ett hem jag har just nu, då tänker jag ofta på det.
Hur det hade varit att sätta nyckeln i låset och det inte var tröttjobbad rumskompis i tevesoffan och kanske en Mitt i Väsby på dörrmattan. Något som inte är nittiosäng, en väldigt tyst mobiltelefon och livet i en väska.

Jag säger inte att jag behöver det. Jag vet att jag klarar mig utan det. Jag är säker som fan på att jag inte kommer ställa mig och kvart-i-tre-ragga för att ge mig själv en större chans att få det.
Jag bara undrar hur det är, hur det skulle kunna vara.
Jag undrar det alltid, inte bara idag.

Det är bara det att det känns så extra tydligt när varannan människa på tåget sitter med nån jäkla växt i näven.

Varför dem och inte jag?

Kärlek

I dag vaknade jag upp och tänkte att det var precis vilken dag som helst. Trodde jag. Det är ganska omöjligt att inte lägga märke till att det är en kommersiell dag med något slags kärlekstema. Förlåt, det var cyniskt av mig. Jag har bara så svårt för det där att under en dag kompensera för det man inte orkar engagera sig i resten av året.

Jag borde nog inte uttala mig för jag är nämligen ganska dålig på kärlek. Jag vet inte varför jag har så svårt för det men det är en så märklig och odefinierbar kraft. Jag vet inte om jag kan tro på en så diffus sak. Jag gillar fakta och den fakta som finns när det gäller kärlek och förhållanden ser dessvärre inte så ljus ut. Eller gör den det? Väljer vi vad vi vill se? Tror vi på det vi vill tro på?

Ibland undrar jag om jag helt enkelt varit för bortskämd. Kanske är det så. Det är sorgligt men trygghet har alltid skrämt mig. Jag har alltid gillat att jaga och samla troféer. Det är inget trevligt beteende, speciellt inte för en flicka som har många som bryr sig om henne. Jag har varit elak alldeles för många gånger och det värsta är att det inte har rört mig i ryggen.

Jag skäms så väldigt mycket över att jag också är en sådan där, en sådan som alla andra, som drivs av ett extremt bekräftelsebehov. För mig har det aldrig spelat någon roll om en person tycker att jag är helt fantastisk, jag vill att många personer ska vara intresserade och fascinerade av mig.

Så var det, mitt liv, fram till kraschen för några månader sedan. Jag är glad för den kraschen för den fick mig att se saker ur ett nytt perspektiv. Det låter så extremt klyschigt men jag vet nu att det är fullkomligt omöjligt att låta sig bli älskad av någon till hundra procent om man inte älskar sig själv. Så jag jobbar på det. Jag jobbar på att lägga cyniska Lisa åt sidan och ge lite, lite mer av mig själv för varje dag som går. Men alla hjärtans dag- det köper jag aldrig.

Privat, vadå privat?

Saker man omedvetet sajnar upp för när man bor tre tjejer i en tvåa och just jag bor i vardagsrummet:

• Fråga Olle-Dokumentären

Ursäkta mitt stenåldersbeteende men jag tycker att sex är något privat. Prata om det för all del men jag vill inte se på.
Tyvärr vill Jessica det. Hon sitter och fnissar och kallar mig pryd.
Pryd.
Inga nyheter där inte. Tvärtom känner jag en märklig stolthet över det, eftersom allting handlar så himla mycket om sex nuförtiden.

Jag läste ett jättebra citat i The Perks of Being a Wallflower idag, som hade kunnat vara applicerbart här. Tyvärr kommer jag inte ihåg det ordagrant, för det var ganska långt, och jag orkar inte hämta boken och skriva av det.

Så jag rekommenderar er att läsa boken istället.

Jag var fjorton år, för tio år sedan

Jadu Lisa..
Jag tyckte ditt förra inlägg var så himla fint så jag bestämde mig för att svara på det här. Jag vet inte om det är godkänt beteende enligt internationell bloggetikett, men å andra sidan så är jag femtio procents envåldshärskare på just denhär bloggen så det är nog okej ändå.

Jag var rufsig i håret. Definitivt. Jag cyklade säkert tio-femton mil i veckan och hade noll koll på mina rangliga armar och ben. (Ännu mindre än idag, alltså.)
Själsligt var jag fortfarande väldigt liten, även om jag fick stå långt bak på kanten på klasskorten. Jag tyckte om fredliga dataspel - typ Roller Coaster Tycoon, Settlers och MarioKart, och försökte lära mig spela gitarr.
Mamma hade en sönderfallande kopia av Sagan om Ringen-trilogin. Den läste jag säkert tjugo gånger, från pärm till pärm, efter att ha sett första boken. Jag var tvungen att veta vad som hände med Gandalf, så var det bara.

På utsidan var jag så mycket Duktig Flicka att jag vill spy när jag tänker på det. Bra betyg, blev skickad på miljöriksdag i Norrland genom skolan, men jag minns inte vad jag egentligen drömde om. Antagligen samma som nu – att hitta någon. Du vet, för även om jag är sarkastisk och hårdhudad vill jag bara bli lite älskad. (Och då menar jag inte av familj och kompisar, även om jag verkligen uppskattar den kärleken också.)
Fast jag är fortfarande osäker på hur man ska bära sig åt för att lyckas med det.

Det finns nästan inga kort på mig från de här åren. Inte som tagits med mitt godkännande iallafall. Någon enstaka suddig webkamerabild som syntes på ett nattsvart Lunarstormkrypin kanske, och de obligatoriska födelsedagskorten. Det är konstigt att tänka sig nu. Nu ska allt fotas. Hela jävla tiden.

Mina äldre kompisar lyssnade på Kent, så det gjorde jag också. Och Avril Lavigne.


Håkans första och andra skivor. The Ark. Ebba Grön, Imperiet, Nationalteatern. Sum 41, Millencolin och Green Day kom sedan, med brädan och de trasiga skorna.

Jag prenumererade på Okej fast jag bara gillade typ var femte artist de skrev om. Min inre fjortonåring hade nog skämts över musiken jag lyssnar på nu.
Jag var nog den tredje eller fjärde i min årskurs som skaffade Converse. Vita. När jag började gymnasiet ritade jag peacemärken på dem en kväll, men då hade de slutat vara vita för länge sedan.

Jag hade rak lugg och längre hår än vad jag har nu, och en beige luvtröja som jag köpte i Sarajevo när vi var där med skolan. Jag minns att jag hade med mig 500 kronor i fickpengar på resan och att det kändes som så väldigt mycket pengar.
Herregud vad liten jag var.

Det läskiga är att den jag var då aldrig hade vågat hälsa på någon hon inte kände utan att ha en extremt bra anledning till det. Så det var nog tur att Camp Gulag förde oss samman, för hade vi träffats några år tidigare hade jag nog bara stirrat ner i marken och inte sagt ett käft.

Om vi hade träffats när vi var fjorton, hade vi sagt hej då?

Hedda gick i korridoren på Tångaskolan och jag vandrade i Tullbroskolans alla hemvister. Hedda rörde sig i områden strax norr om stan och jag höll mest till i de södra delarna. Hedda var mest troligt ganska aktiv och nyfiken och gav sig ut på äventyr, jag satt hemma och skrev dagbok om Hampus i 8a. Hedda åkte skateboard och blev rufsig i håret och jag hade allvarliga problem med att hårstrån fastnade i mitt extremt kletiga läppglans.

Jag tänker ibland på hur olika det måste se ut i våra huvuden när vi tänker tillbaka på den där tiden. Hur mitt fotoalbum har en helt annan layout än Heddas och hur hennes hög med cd-skivor skiljer sig från min. Om vi skulle måla hur de där åren såg ut, utifrån vårt minne, vilka färger skulle vi använda då?

Ibland tänker jag på det där men ibland tänker jag också på hur lika våra minnen måste vara. För vilken typ av fjortonåring man än är så är man trots allt bara en fjortonåring. 

MUFFINS!

Har du någonsin tänkt på olämpliga saker, typ sex, på en offentlig plats och sedan fått en panikslagen känsla av att tänk om någon kan läsa tankar och bara börjat kasta runt helt oväsentliga ord i huvudet för att avleda eventuella tankeläsare, typ "MUFFINS!!" ?

Eller är det bara jag?

Alltid på tvären

Jag sitter och sträckläser i badkaret som jag gjorde när jag var femton-sexton. Substitutbubblor av gröna Sunsilkschampot och det är alldeles för varmt så jag sitter på tvären med benen över kanten.
Det kanske droppar tunt schamposkum på mattan. Jag bryr mig inte direkt.

(Hade jag tappat pocketboken i badvattnet däremot, då hade vi snackat tragedi.)

Jag är överhettad, och fötterna får blodbrist och somnar och allting är varmt och lite immigt, även om badrummet är lite för stort och tar lite för långt tid att bli behagligt varmt.

Tröttheten både drunknar och växer, och jag hinner tänka på allt jag inte tänker annars.
Jag tänker att jag är trött. Att jag är mörk under ögonen och aldrig hinner-orkar röra på mig längre.
Sedan tänker jag att jag har glömt hur många hjärtslag ett genomsnittshjärta hinner slå på ett liv, men att det är en himla massa.
Och jag undrar hur många mitt har slått, och varför det inte kan få slå lite extra för någon någon gång.
Jag är ändå tjugofyra nu.

Men samtidigt sitter jag på tvären i badkaret, precis som när jag var femton och köpte Pokemon Gold i smyg och sa att jag hade lånat det av en kompis för att jag inte ville att mamma skulle bekymra sig ännu mer och fråga om jag skulle göra något i helgen.

Jag har hunnit växa i mina knotiga armbågar och långa ben. Fått en rynka i pannan och lite mörkblondare hår.
Men i grund och botten är jag fan precis samma.

Trygga spår

Det är mycket lättare att tycka om folk hemifrån när man inte är hemma längre. För vi som tagit oss bort är av likare skrot och korn. Här blir rötterna en trygghet, ett sammanhang, en förståelse som allt det nya inte har.
Folk som struntar i att uttala samma bokstäver som en själv, vet vem av alla med samma namn man menar bara genom att säga namnet tre gånger med olika betoning varje gång.
Som har trampat samma vintergrusiga skolgårdar, bläddrat samma skolkataloger, stirrat upp mot samma gatlyktor och undrat om man någonsin ska lyckas ta sig bort.

Vi har olika liv och olika drömmar men vi kommer från samma stad.
Jag har svårt att förklara det utan att tappa tråden, men det ger allting en känsla av kravlöshet. Vi behöver inte låtsas vara någon annan för en liten stund. Vi såg varandra när vi var yngre och osäkrare, det är meningslöst att anstränga sig med fasader nu.
Bara vara litegrann.

Det känns lite som att anstränger man sig för att träffa någon hemifrån när man tagit sig bort men hamnat på samma plats, då behöver man inte spela.
Bara slappna av och tänka att det ändå är fantastiskt hur långt vi tagit oss.

(Tröttdravel. Ursäkta.)

Saker jag lärt mig på Tumblr:

Ett stort ordförråd, gärna på flera språk, är ett utmärkt sätt att förolämpa folk utan att de märker det. Se nedanstående exempel:

– Is there a polite way to tell someone you want to punch them in the face with a brick?

– One wishes to acquaint your facial features with a fundamental item used in building walls. Repeatedly.

Pluspoäng om rösten i ditt huvud läste det sista som vore den drottning av England. Eller professor Mc Gonagall (vilket enligt min mening smäller ganska så mycket högre).

Jag är bra, det är jag faktiskt

När jag förminskar mig själv inför andra, det är då jag hatar mig själv som allra mest. Jag hatar när jag sviker mig själv, inte står upp för mig själv utan låter andra säga vad de vill. Jag brukar alltid intala mig själv att anledningen till att jag inte sa något vasst och klokt tillbaka är för att människan ifråga inte är viktig för mig, att jag inte bryr mig tillräckligt för att ta en konflikt. Det är B-U-L-L-S-H-I-T. Ju mindre viktig desto större anledning att visa att han/hon/hen inte får trycka ner mig.

Häromdagen ifrågasatte en osäker, självgod liten nittiotalist vad jag egentligen hade pysslat med sedan studenten. Vad jag egentligen har pysslat med? Levt, det är vad jag har gjort. Jag har bott utomlands i ca två år, lärt mig flytande spanska och relativt bra danska, umgåtts och bott med människor jag älskat och hatat, jobbat på flertalet bättre restauranger och tagit en examen i dryckeskunskap. Det är egentligen skitsamma vad jag har gjort, det viktiga är att längs med vägen har jag lärt mig en hel del om mig själv. Så pass mycket att jag aldrig behöver ifrågasätta vad en annan människa gör med sitt liv.

Sa jag det då? Nej, det glömde jag och istället stod jag där som ett fån. Och det ska aldrig någonsin få hända igen. ALDRIG.

du vet att du tycker om någon

när ni sent om sider lyckas säga hejdå utan att snava in i nästa samtalsämne, och så fort du lagt på vill du skicka ett sms med någonting du glömde att säga.

vänner.
förälskelser.

en kombination av att kunna trivas i sin gemensamma tystnad och att sällan få slut på ord.

jupp.

det funkar likadant för båda. enda skillnaden är mängden fjärilar i hjärtslagen.

(dom där jävla fjärilarna.)

Ett inlägg om väder

Till skillnad från många andra har jag inget emot att det snöar, men när jag
1: missar bussen för att bussarna inte går som de ska
och
2: varenda träd jag passerar under på väg till stationen släpper stora sjok av snö på mig
då blir jag lite grinig.

Jag menar, snösläppandet, det handlar om sekundtajming. Jag kan inte låta bli att känna att det är en konspiration.

Stingin' Belle

Jag känner att jag bara måste påpeka hur fantastiskt det är att Biffy Clyro har säckpipor i sn nya singel. Lite som att "pfft, Mumford, släng er banjo i väggen, kolla vad vi har!"

Folkrock är fantastiskt.
Även vad man nu ska säga att Biffy spelar för genre är fantastiskt, eftersom Biffy är fantastiska.

Blandaren

Lite blandade saker som dykt up på min Tumblr-dashboard de senaste dagarna:

Kunskap och visdom

Kunskap är att veta att tomat är en frukt.
Visdom är att inte ha den i en fruktsallad.