Cornflakes

Om att bli äldre innebär att det inte är okej att fånga snöflingor med vidöppen mun i gatlyktsljus, då tänker jag ignorera dumma sociala koder.

Vissa saker slutar jag helt enkelt inte med.
Typ att sätta snöflingor i halsen.

Podcast 2 - Den stora Instagramförvirringen

Vi är tillbaka! Efter diverse sjukdomar, bortresanden och annat tramsigt tog vi oss samman och klippte ihop den faktiska Podcast Nummer Två. (Mellopodden var ett specialfall, vi vill bara klargöra detta.)

Sammanfattningsvis så kan vi säga att ingen av oss, men kanske främst Lisa, förstår sig på Instagram, ordet kränkt över/felanvänds något helt brutalt i dagens samhälle och det är väldigt synd om vissa filmskurkar.

Dessutom promotar Hedda ett nytt ord.

Så:

Tidsplan:
Instagram – Direkt
Filmskurkar – kring 17 minuter
Kränkt – efter ungefär 30
Urspårning kring brittisk film från 1999 – i slutet

Pappmugg

För många utav er kanske det bara är en pappmugg. För mig är det mycket mer än så.

Vem är jag?

Jag vet att det är ganska töntigt och inte speciellt intressant, men jag råkar gilla listor. Och kompisböcker. Och allt såntdär Det får ni stå ut med.

Ålder: 24. Fast mentalt så varierar det. Standardspektrat är väl mellan 4 och 40, eller däromkring.
Kommer från: Falkenberg
Skulle vilja bo: Närmre något lämpigt berg.
Favoritmat: Baconlindad kyckling med rosmarinsky och klyftpotatis, eller ugnsbakad lax med lime, ingefära och ris.
Religion: Agnostiker slash Jedi.
Civilstatus: Två gosedjur, en hårddisk full av romantiska (orealistiska) komedier och ett för högt chokladintag. Singel.
Favoritbok: Att be mig välja en är som att be mig mörda alla mina vänner utom en. Jag kan inte. Men Liftarens Guide, Bröderna Lejonhjärta och Sagan om Belgarion är bland de bästa.
Ögonfärg: Gröngrå. Fast pappa hävdar att jag är blåögd. Jag hävdar att han är skumögd.
Favoritfilm: Se "favoritbok". Men jag kan rekommendera några. Amélie, Mean Girls, Upp, Wall-E, Kyss Mig, Easy A och Trassel. Mycket Pixar, romkoms och fantasy/scifi/äventyr.
Favorit-teveserie: Just nu följer jag bara Glee och Girls. Gillar Skins (säsong 1-4) Grey's, Gilmore Girls, Anna Pihl, Bomb Girls, One Tree Hill (säsong 1-4), OC (läs: Seth Cohen, Ryan är så tråkig!) och härligt knäppa Adventure Time.
Favoritkaraktär från teveserie, manlig: Seth Cohen, The OC. Och Alex Karev i Grey's för att han är en sån garderobsmjukis.
Favoritkaraktär från teveserie, kvinnlig: Alldeles för många. Santana Lopez, Glee. Peyton Sawyer, OTH. Lorelai Gilmore x2. Betty McRae, Bomb Girls. Naomi och Emily i Skins. Typ alla i Grey's också. Och Paige i Pretty Little Liars.
(Jag är verkligen en supertönt.)
Favoritband/artist: Se "favoritbok". Just nu lyssnar jag mycket på Radical Face. Rekommenderar att klicka här för en bättre överblick.
Random fakta: Om jag tröttnar på att vara journalist vill jag bli lokförare. Och jag är bra på att balansera saker på huvudet.
Favoritfärg: Grön, fast bara ljusa/klara nyanser. Och orange, lila och ljus/himmelsblått.
Favoritdag på året: Det vet jag väl inte i förväg, heller?
Husdjur: Inte nu längre. Hoppas att Compaq och Virus har det bra i marsvinshimlen.
Just nu lyssnar jag på: Tegan & Sara - Closer. (Som slaktades i Glee i fredags, snyft!)
Senaste filmen jag såg: En Prinsessas Dagbok. Fick nostalgiryck när Anne Hathaway vann en Oscar.
Min ringsignal: John Williams - Imperial March (Darth Vader-låten. Blir skiträdd varje gång det ringer.)
Mitt namn betyder: Inte helt säker, men jag tror att det har något med "krigisk" att göra. Passande.
Favorithjälte: Wall-E, Polgara, Mr Fredricksen, Mulan, Spiderman, Belgarion med flera.
Kändiscrush: Jag blir hellre kär i folk jag känner.

Från e-mail till twitter

När jag läser Heddas inlägg nedan känner jag rent spontant att hennes teori om den där medelålders mannen som ville skriva en "hipp" och "fräck" sång om det nya sättet att kommunicera, e-mail, är fullständigt klockren.

Det här med att e-maila någons hjärta får mig givetvis att tänka på 2010-talets version av att täcka in de nya, småhäftiga medierna i en sång:

I'm sixteen and I thought that you'd be mine,
I used to tweet you and text you and call you and hit you on Facebook all the time,
But, but, but now you're gone,
So far along that I can't even find you,
You know that feeling when you leave your love and it's right behind you,
Can't believe that you did me wrong,
We were on i-Chat all night long,
Listening to our favorite songs

Åh. Vad jag älskar den där Bieber alltså. Av hela mitt hjärta så tycker jag att han är fantastisk men just den här textraden får mig att le lite dumt och fnissa till varje gång jag hör den. Och det är givetvis något i det här som säger att jag är lite gammal, för ingen som är tio år yngre hade ens reagerat på detta. Jag har inte ett enda romantiskt minne som inkluderar Twitter, Facebook eller i-Chat. Däremot har jag en drös romantiska minnen som inkluderar samtal ansikte mot ansikte, händer som snuddar vid en midja och spontana kyssar i lite för kallt eller lite för varmt klimat.

Ja. Jisses. Gammal och gaggig var det va? Det var bättre förr...

Nittiotalets skamfläckar, del ett

Nittiotalet.
Det råder vid det här laget inga tvivel om min nostalgiska kärleksrelation till detta årtiondes populärkultur.
Men ibland.
Ibland undrar jag.


En av de största musikaliska skamfläckarna från årtiondet som gav oss Wannabe och My Heart Will Go On måste väl ändå vara spår nummer tio från Britney Spears debutplatta.

Snacka om att blanda högt och lågt.
Baby One More Time och Crazy (och för all del Sometimes) var fantastiska men E-mail My Heart?

Ser-i-öst?

Det är så dåligt. Så nageltrångsframkallande, skrattretande urkasst – och då är jag ändå rätt förtjust i Britneys musik överlag. Men det här.

Nej.

Den är inte ens rolig på ett ironiskt vis. Bara nej.

Jag kan riktigt se framför mig hur någon medelålders låtskrivare satt i studion och tänkte "ja, gud, det här känns så hippt, så rätt!"
Snacka om att ha fel.
Men men, alla skivor måste väl enligt Lex Strawberry Swing* ha ett riktigt ologiskt lågvattenmärke.

På återseende!

*Låten Strawberry Swing är för Coldplays Viva La Vida vad en kebabrulle är för en första dejt. Dålig idé.

Min finmotorik sviker mig.

Jag har hittat de perfekta giffarna för att illustrera hur det känns att försöka lära sig korrekt fingersättning vid tjugofyra års ålder.

Jag vet inte exakt var i sambandscentralen problemet sitter, men det har tagit mig flera minuter att skriva två meningar utan att tjuvkolla på tangentbordet, och jag har kramp i lillfingrarna.

Hälsningar "Förevigt bitter på att Möllevägsskolan inte hade tangentbordsträning für alle".

We'll be back

Ibland inträffar något så oväntat som att livet knackar på dörren och bjuder in till fest (och eventuellt mindre festliga saker som måste göras ändå). Detta har hänt mig och Hedda just nu.

MEN! Ni ska inte vara oroliga. Nästa podcast kommer om lite drygt en vecka och efter det lovar vi att det ska rulla på med en podcast per vecka. Eller oftare! Det är ju trots allt lite av en störning vi har, att vi kan prata i en EVIGHET.

Kärlek till er alla från en lite bakfull och ångestfylld Lisa och en troligtvis mer pigg och härlig Hedda

Krisen

Ett problem kommer sällan ensam, är det så de säger? Eftersom jag har prenumererat på vårdeppighet sedan gissningsvis år 2001 får jag nu en extra gåva på köpet: livskris. Jag upplever den vara exceptionellt närvarande just i dag. Jag har därför varit tvungen att ligga under täcket och försöka gömma mig från våren och på så sätt även slippa undan livskrisen. Det gick sådär.

Slutsats: Att vara snart 25 år och inte vilja ha varken lägenhet, bil, hund eller barn utan istället vilja supa skallen av sig, dansa på bardisk i medelhavsland, bo i en resväska och ta för sig av livet känns precis som att vara sen i puberteten. Jag vet att de andra, välutvecklade tjejerna tittar konstigt på mig och jag undrar vad det var som gick fel. Jag undrar när det där ska hända mig också, samtidigt som jag tycker att det verkar lite äckligt och krångligt.

Är det bara jag som gör såhär?

jag: känner mig ensam.

jag: drar mig undan och isolerar mig själv.

Det är nu det går åt helvete

Jag var i Liljeholmen nyss och inhandlade lite oviktiga saker som mat, smink, nagellack och en cappuccino för 30 spänn. Det gick bra hela handlingen igenom. Jag var så där trevlig som jag alltid är i butiker, fast i dag drog jag på lite extra bara för att jag hade lyssnat på Justin Bieber och solen sken. Jag var i mitt sociala esse så att säga. Jag småpratade och skrattade lite inne på Kicks, jag hjälpte killen före mig i kassan på Ica genom att slänga åt honom en extra påse och jag log mot alla jag mötte.

Det var då det hände. Hon stod där bara, tjejen från Cancerfonden, och frågade om jag hade fem minuter över. Jag blev ställd och sa nej och gick snabbt vidare. Inne på Wayne's ångrade jag mig men jag kunde inte gå tillbaka. Det hade blivit för stelt, helt enkelt. Men nu sitter jag bara här och känner att allt har varit förgäves. Det är nu det går åt helvete, det vet jag.

Specialpod – Melodifestivalen

I vilken Hedda äter chips och vägrar sluta sjunga, Lisa försvarar John Smith och Rafael Nadal, och alla är helt sålda på Anton Ewald.

Känsliga lyssnare varnas för spontansång, Darth Vader och ovårdat språk.


Nästa pod blir en vanlig en.

Bakom podcasten – Hedda om bakfyllor

Bakom podcastkulisserna – ibland får man nämligen inte plats med allt. Hedda berättar vad som händer när Lisa blir bakfull. Lisa undrar hur Hedda upplever bakfyllan och får ett mycket uppriktigt svar.

Podcast 1 - Välkomsttalet

Vår första podcast, i vilken Lisa är konstant politiskt inkorrekt, Hedda ifrågasätter latmaskens version av toalettstädning och som grädden på moset diskuterar vi vikten av att aldrig underskatta personer med löjliga namn.

Alltid: ambivalent åldersnoja, fulkultur och ologiska associationsbanor.

Känsliga lyssnare varnas för ovårdat språk.