Jag hittade en bild på Tumblr

Lisa, den här är till dig. Må den förgylla ditt leverne.

Hehe.
(För förtydligande – lyssna på vår senaste pod. Den finns därnere *pekar*)

Podcast #7 – We no idka any älskog thankyou

..jag är typ sämst på att komma ihåg att lägga in poddarna här också. Hej hå.

Macklemore & Ryan Lewis

Kan verkligen inte komma över det faktum att samma snubbar ligger bakom förra årets kanske största gråtfest, och även låten som axlar manteln från LMFAO och Lonely Island.
Nope.
Kan inte processa.
Magiskt att jag faktiskt gillar bägge, även om Same Love tokäger.

Hopplöst fall

Youtubereklamen försöker övertala mig att gå med i någon sorts kyrka.
Hade jag varit en klistrig amerikansk kyrka hade jag lagt min annonspengar på något vettigare än att försöka frälsa vad jag härmed kommer kalla ett Trippel-S.

(Sarkastisk sekulariserad svensk.)

Förslag på vettigare saker att lägga annonspengarna på:

• Välgörenhet
• Folk som är med i kyrkan/tror på gud
• Glass

Tajming level 3829478

Eller så är det Photoshop.
Jag vet inte, jag bryr mig inte.
Däremot har jag svårt att bestämma mig för huruvida jag identifierar mig mer med fiskmåsen eller med valen.

Livet är svårt ibland.

Saker jag undrar över

Äter någon någonsin Nutella som pålägg på saker?

Det är faktiskt som gjort för att ätas med sked.

Podcast 6 – Medelålders Manliga Musiker

Hjälp, jag kom just på att jag glömde länka in vår förra podcast här.
Rackarns.

Nåja, bättre sent än aldrig heter det ju.


Pöss.

Kamouflage

What's the point of hiding in a place you can't fit in anyway?

Regn

Jag vet, jag vet... Jag brukar konstant klaga på Sveriges iskalla vindar som skär igenom både hjärta och själ. MEN, just i dag när jag har mycket att göra fick jag en bekant känsla av lycka när jag såg att det var lite småregnigt. Det var en känsla jag kände igen från förr, från mina lyckliga dagar som spanjorska.

Vet ni vad jag älskade då, på den tiden? Jo, när jag vaknade upp på min enda lediga dag i veckan och såg att det regnade (detta hände nog max fem gånger på två år). Jag blev lycklig av regnet för det innebar att jag "slapp" gå till stranden och jobba på brännan och istället kunde sitta på balkongen och dricka kaffe och läsa DN på datorn. Efter det kunde jag mala på med bok efter bok efter bok tills det blev seneftermiddag och jag  korkade upp en flaska rödvin (troligtvis en Rioja- Lisa, 45). Och just när regnet började avta och solen som låg där blygsamt bakom de tunga molnen började tänka på att gå ner för dagen- då tog jag bannemig en cigg.

Sedan var vinet slut och det blev ett fumligt klädombyte och en dimmig taxiresa till ett nerspytt och discodunkande Magaluf. Men det är en helt annan historia.

Om fanfiction:

 – Miljontals människor skriver och läser varandras berättelser. Ingen förväntar sig pengar, framgång eller berömmelse. Vi bara utbyter ord som berikar våra liv. Det är gratis, det skadar ingen och hjälper oss att växa och känna oss mindre ensamma. Om inte det är ett mirakel vet jag inte vad som är.

/Lily R. Mason

Att bjuda på sig själv

Jag är programmerad att börja sjunga om jag hör Bring It All Back med S Club 7. Så är det bara.
Även om jag befinner mig på en duggregnig busshållplats en söndagkväll och de enda personerna i närheten är två fjortisar som försöker fylla i varandras minnesluckor.

På ett sätt är jag glad att de började skratta.
Det är bra att släppa ner fasaderna då och då.

Podcast 5 – Jakten på den röda tråden

Tjipp och hej och välkommen till podcast nummer fem – jakten på den röda tråden.

I vanlig ordning börjar vi prata om en sak men hamnar någon helt annanstans. Dock känner vi den här gången att vi har en del poänger. Trevlig helg!


Hepp.

Podcast 4 - Pojkbandssituationen i Främre Europa

Temapodcast om pojkband och om varför Marilyn Manson är en perfekt pojkvän. Hedda ägnar sig åt verbal gymnastik, Lisa har fortfarande inte kommit över Anton Ewalds överarmar och vi analyserar pojkbandsfenomenets uppgång och eventuella fall i både främre och bortre Europa.



Med anledning av den totala dominansen av pojkband i denna podcast ger vi er härmed även

*fanfar*

Den Ultimata Pojkbandslistan
De fem mest väsentliga plattorna
och
De lite mer udda låtarnas lista

*slut fanfar*

Den Ultimata Pojkbandslistan:

1. Backstreet Boys - I Want It That Way
2. Hanson - MmmBop
3. Take That - Back For Good
4. Boyzone - If Tomorrow Never Comes
5. Westlife - If I Let You Go
6. N*Sync - Bye Bye Bye
7. 5ive - When The Lights Go Out
8. Backstreet Boys - Everybody (Backstreet's Back)
9. Jonas Brothers - Burnin' Up
10. One Direction - What Makes You Beautiful
11. Blue feat. Elton John - Sorry Seems To Be The Hardest Word
12. Westlife - Uptown Girl
13. The Moffatts - Miss You Like Crazy
14. New Kids On The Block - Step By Step
15. Hanson - I Will Come To You

De fem mest väsentliga plattorna:

1. Backstreet Boys - Millenium
2. Hanson - Middle Of Nowhere
3. Backstreet Boys - Backstreet's Back
4. Westlife - Westlife
5. Beatles - Abbey Road

De lite mer udda låtarnas lista:

1. Hanson - Madeline
2. Backstreet Boys - The Call
3. Westlife - When You're Looking Like That
4. 5ive - Keep On Moving
5. Backstreet Boys - Quit Playing Games With My Heart
6. Blink 182 - All The Small Things
7. 5ive - Everybody Get Up
8. Hanson - Man From Milwaukee

Podcast 3 – Flygplatser och dialekter

Aaaaaah!

Nytt avsnitt av podcasten, i vilken vi pratar danska, pratar om flygplatser, diskuterar dialekter och Heddas icke-fysiska styrka. Mot slutet pratar vi av någon outgrundlig anledning även om filmsex.

Vi kan eventuellt även ha druckit vin.
(Ville bara säga det. Varna lite, så att säga.)

Här så:

Eh.

In the words of Lisa: "Vill Air Berlin ha min dator så får dom väl ta min dator."

Min köttbulle ofinns

Jag är faktiskt fullständigt övertygad om att de som inte läst Pettson & Findus har gått miste om någonting fantastiskt.

Cornflakes

Om att bli äldre innebär att det inte är okej att fånga snöflingor med vidöppen mun i gatlyktsljus, då tänker jag ignorera dumma sociala koder.

Vissa saker slutar jag helt enkelt inte med.
Typ att sätta snöflingor i halsen.

Podcast 2 - Den stora Instagramförvirringen

Vi är tillbaka! Efter diverse sjukdomar, bortresanden och annat tramsigt tog vi oss samman och klippte ihop den faktiska Podcast Nummer Två. (Mellopodden var ett specialfall, vi vill bara klargöra detta.)

Sammanfattningsvis så kan vi säga att ingen av oss, men kanske främst Lisa, förstår sig på Instagram, ordet kränkt över/felanvänds något helt brutalt i dagens samhälle och det är väldigt synd om vissa filmskurkar.

Dessutom promotar Hedda ett nytt ord.

Så:

Tidsplan:
Instagram – Direkt
Filmskurkar – kring 17 minuter
Kränkt – efter ungefär 30
Urspårning kring brittisk film från 1999 – i slutet

Pappmugg

För många utav er kanske det bara är en pappmugg. För mig är det mycket mer än så.

Vem är jag?

Jag vet att det är ganska töntigt och inte speciellt intressant, men jag råkar gilla listor. Och kompisböcker. Och allt såntdär Det får ni stå ut med.

Ålder: 24. Fast mentalt så varierar det. Standardspektrat är väl mellan 4 och 40, eller däromkring.
Kommer från: Falkenberg
Skulle vilja bo: Närmre något lämpigt berg.
Favoritmat: Baconlindad kyckling med rosmarinsky och klyftpotatis, eller ugnsbakad lax med lime, ingefära och ris.
Religion: Agnostiker slash Jedi.
Civilstatus: Två gosedjur, en hårddisk full av romantiska (orealistiska) komedier och ett för högt chokladintag. Singel.
Favoritbok: Att be mig välja en är som att be mig mörda alla mina vänner utom en. Jag kan inte. Men Liftarens Guide, Bröderna Lejonhjärta och Sagan om Belgarion är bland de bästa.
Ögonfärg: Gröngrå. Fast pappa hävdar att jag är blåögd. Jag hävdar att han är skumögd.
Favoritfilm: Se "favoritbok". Men jag kan rekommendera några. Amélie, Mean Girls, Upp, Wall-E, Kyss Mig, Easy A och Trassel. Mycket Pixar, romkoms och fantasy/scifi/äventyr.
Favorit-teveserie: Just nu följer jag bara Glee och Girls. Gillar Skins (säsong 1-4) Grey's, Gilmore Girls, Anna Pihl, Bomb Girls, One Tree Hill (säsong 1-4), OC (läs: Seth Cohen, Ryan är så tråkig!) och härligt knäppa Adventure Time.
Favoritkaraktär från teveserie, manlig: Seth Cohen, The OC. Och Alex Karev i Grey's för att han är en sån garderobsmjukis.
Favoritkaraktär från teveserie, kvinnlig: Alldeles för många. Santana Lopez, Glee. Peyton Sawyer, OTH. Lorelai Gilmore x2. Betty McRae, Bomb Girls. Naomi och Emily i Skins. Typ alla i Grey's också. Och Paige i Pretty Little Liars.
(Jag är verkligen en supertönt.)
Favoritband/artist: Se "favoritbok". Just nu lyssnar jag mycket på Radical Face. Rekommenderar att klicka här för en bättre överblick.
Random fakta: Om jag tröttnar på att vara journalist vill jag bli lokförare. Och jag är bra på att balansera saker på huvudet.
Favoritfärg: Grön, fast bara ljusa/klara nyanser. Och orange, lila och ljus/himmelsblått.
Favoritdag på året: Det vet jag väl inte i förväg, heller?
Husdjur: Inte nu längre. Hoppas att Compaq och Virus har det bra i marsvinshimlen.
Just nu lyssnar jag på: Tegan & Sara - Closer. (Som slaktades i Glee i fredags, snyft!)
Senaste filmen jag såg: En Prinsessas Dagbok. Fick nostalgiryck när Anne Hathaway vann en Oscar.
Min ringsignal: John Williams - Imperial March (Darth Vader-låten. Blir skiträdd varje gång det ringer.)
Mitt namn betyder: Inte helt säker, men jag tror att det har något med "krigisk" att göra. Passande.
Favorithjälte: Wall-E, Polgara, Mr Fredricksen, Mulan, Spiderman, Belgarion med flera.
Kändiscrush: Jag blir hellre kär i folk jag känner.

Från e-mail till twitter

När jag läser Heddas inlägg nedan känner jag rent spontant att hennes teori om den där medelålders mannen som ville skriva en "hipp" och "fräck" sång om det nya sättet att kommunicera, e-mail, är fullständigt klockren.

Det här med att e-maila någons hjärta får mig givetvis att tänka på 2010-talets version av att täcka in de nya, småhäftiga medierna i en sång:

I'm sixteen and I thought that you'd be mine,
I used to tweet you and text you and call you and hit you on Facebook all the time,
But, but, but now you're gone,
So far along that I can't even find you,
You know that feeling when you leave your love and it's right behind you,
Can't believe that you did me wrong,
We were on i-Chat all night long,
Listening to our favorite songs

Åh. Vad jag älskar den där Bieber alltså. Av hela mitt hjärta så tycker jag att han är fantastisk men just den här textraden får mig att le lite dumt och fnissa till varje gång jag hör den. Och det är givetvis något i det här som säger att jag är lite gammal, för ingen som är tio år yngre hade ens reagerat på detta. Jag har inte ett enda romantiskt minne som inkluderar Twitter, Facebook eller i-Chat. Däremot har jag en drös romantiska minnen som inkluderar samtal ansikte mot ansikte, händer som snuddar vid en midja och spontana kyssar i lite för kallt eller lite för varmt klimat.

Ja. Jisses. Gammal och gaggig var det va? Det var bättre förr...

Nittiotalets skamfläckar, del ett

Nittiotalet.
Det råder vid det här laget inga tvivel om min nostalgiska kärleksrelation till detta årtiondes populärkultur.
Men ibland.
Ibland undrar jag.


En av de största musikaliska skamfläckarna från årtiondet som gav oss Wannabe och My Heart Will Go On måste väl ändå vara spår nummer tio från Britney Spears debutplatta.

Snacka om att blanda högt och lågt.
Baby One More Time och Crazy (och för all del Sometimes) var fantastiska men E-mail My Heart?

Ser-i-öst?

Det är så dåligt. Så nageltrångsframkallande, skrattretande urkasst – och då är jag ändå rätt förtjust i Britneys musik överlag. Men det här.

Nej.

Den är inte ens rolig på ett ironiskt vis. Bara nej.

Jag kan riktigt se framför mig hur någon medelålders låtskrivare satt i studion och tänkte "ja, gud, det här känns så hippt, så rätt!"
Snacka om att ha fel.
Men men, alla skivor måste väl enligt Lex Strawberry Swing* ha ett riktigt ologiskt lågvattenmärke.

På återseende!

*Låten Strawberry Swing är för Coldplays Viva La Vida vad en kebabrulle är för en första dejt. Dålig idé.

Min finmotorik sviker mig.

Jag har hittat de perfekta giffarna för att illustrera hur det känns att försöka lära sig korrekt fingersättning vid tjugofyra års ålder.

Jag vet inte exakt var i sambandscentralen problemet sitter, men det har tagit mig flera minuter att skriva två meningar utan att tjuvkolla på tangentbordet, och jag har kramp i lillfingrarna.

Hälsningar "Förevigt bitter på att Möllevägsskolan inte hade tangentbordsträning für alle".

We'll be back

Ibland inträffar något så oväntat som att livet knackar på dörren och bjuder in till fest (och eventuellt mindre festliga saker som måste göras ändå). Detta har hänt mig och Hedda just nu.

MEN! Ni ska inte vara oroliga. Nästa podcast kommer om lite drygt en vecka och efter det lovar vi att det ska rulla på med en podcast per vecka. Eller oftare! Det är ju trots allt lite av en störning vi har, att vi kan prata i en EVIGHET.

Kärlek till er alla från en lite bakfull och ångestfylld Lisa och en troligtvis mer pigg och härlig Hedda

Krisen

Ett problem kommer sällan ensam, är det så de säger? Eftersom jag har prenumererat på vårdeppighet sedan gissningsvis år 2001 får jag nu en extra gåva på köpet: livskris. Jag upplever den vara exceptionellt närvarande just i dag. Jag har därför varit tvungen att ligga under täcket och försöka gömma mig från våren och på så sätt även slippa undan livskrisen. Det gick sådär.

Slutsats: Att vara snart 25 år och inte vilja ha varken lägenhet, bil, hund eller barn utan istället vilja supa skallen av sig, dansa på bardisk i medelhavsland, bo i en resväska och ta för sig av livet känns precis som att vara sen i puberteten. Jag vet att de andra, välutvecklade tjejerna tittar konstigt på mig och jag undrar vad det var som gick fel. Jag undrar när det där ska hända mig också, samtidigt som jag tycker att det verkar lite äckligt och krångligt.

Är det bara jag som gör såhär?

jag: känner mig ensam.

jag: drar mig undan och isolerar mig själv.

Det är nu det går åt helvete

Jag var i Liljeholmen nyss och inhandlade lite oviktiga saker som mat, smink, nagellack och en cappuccino för 30 spänn. Det gick bra hela handlingen igenom. Jag var så där trevlig som jag alltid är i butiker, fast i dag drog jag på lite extra bara för att jag hade lyssnat på Justin Bieber och solen sken. Jag var i mitt sociala esse så att säga. Jag småpratade och skrattade lite inne på Kicks, jag hjälpte killen före mig i kassan på Ica genom att slänga åt honom en extra påse och jag log mot alla jag mötte.

Det var då det hände. Hon stod där bara, tjejen från Cancerfonden, och frågade om jag hade fem minuter över. Jag blev ställd och sa nej och gick snabbt vidare. Inne på Wayne's ångrade jag mig men jag kunde inte gå tillbaka. Det hade blivit för stelt, helt enkelt. Men nu sitter jag bara här och känner att allt har varit förgäves. Det är nu det går åt helvete, det vet jag.

Specialpod – Melodifestivalen

I vilken Hedda äter chips och vägrar sluta sjunga, Lisa försvarar John Smith och Rafael Nadal, och alla är helt sålda på Anton Ewald.

Känsliga lyssnare varnas för spontansång, Darth Vader och ovårdat språk.


Nästa pod blir en vanlig en.

Bakom podcasten – Hedda om bakfyllor

Bakom podcastkulisserna – ibland får man nämligen inte plats med allt. Hedda berättar vad som händer när Lisa blir bakfull. Lisa undrar hur Hedda upplever bakfyllan och får ett mycket uppriktigt svar.

Podcast 1 - Välkomsttalet

Vår första podcast, i vilken Lisa är konstant politiskt inkorrekt, Hedda ifrågasätter latmaskens version av toalettstädning och som grädden på moset diskuterar vi vikten av att aldrig underskatta personer med löjliga namn.

Alltid: ambivalent åldersnoja, fulkultur och ologiska associationsbanor.

Känsliga lyssnare varnas för ovårdat språk.

Har jag nämnt att jag har telefonfobi?

(Ett utmärkt handikapp för en journalist.)

Hjärngympa

Det senaste ett och ett halvt åren har jag insett något som tidigare föreföll vara helt ologiskt.
Kreativitet är tröttande.

Nåt så in i.
Innan bara infann den sig, kreativiteten, och då var det bara att tacka och ta emot, om jag kände för det. Eller så lät jag den passera obemärkt förbi. Det spelade ingen roll.
Nu känns det som att all kreativitet jag låter slippa iväg är ett enormt slöseri. För sen sitter jag där någon timma senare och stirrar mig blind efter en ingress som bara vägrar krypa ur fingrarna.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara hjärnsligt utmattad. I min värld är trötthet något som uppstår efter att ha sprungit runt på Laxbutiken i tio-elva timmar, att ha ränt som en skållad råtta på en transferlördag eller cyklar tre mil. Inte efter att ha suttit och tänkt en hel dag.
Det är skumt.
Men trött är jag likförbaskat.

Och det jävligaste är att hjärnan snurrar som bäst vid helt fel tidpunkter. Typ halv ett på natten, eller på ett tåg som är så fullt att plocka upp blocket bara är att glömma.

Livet alltså.
Det gör mig galen.

Så jag.

Åh, Adventure Time. Underbara helknäppa teveserie. Älsk!

Jobb.

När tryggheten ringer och jag måste passa mig för att den oroliga delen av hjärnan inte ska säga "javisst" på studs.
Det hade vart så enkelt att bara ramla tillbaka i de gamla hjulspåren, men samtidigt vet jag att det gamla hjulspåren äter upp min själ ännu mer än vad livet nu gör.

Så nej.

Men det är skönt att ha en plan B.

Fylle-skrivandet

En del människor talar om fyllesnack som något jobbigt och lite pinsamt. Jag skulle vilja påstå att det inte på långa vägar är så pinsamt som det eviga fylle-skrivandet som jag ägnar mig åt. Det är sällan jag går och lägger mig precis när jag kommit hem efter en kväll i alkoholens tecken, oftast tar det minst en timme innan jag lägger kollegieblocket åt sidan och däckar. Denna dramatik! Oh du store tid! Tänk att jag bara måste, måste, måste skriva och livet är härligt och stort och det rymmer så mycket känslor för så många människor och jag älskar ju honom fast ändå inte och tänk om, tänk om det finns mer att hämta i livet.

På morgonen har jag glömt, men pappret har inte glömt. Mina ord står där, slarvigt nedskrivna och oerhört svåra att tyda. Och jag skäms, jag skäms så väldigt mycket. För inte var det väl jag som kände allt det där? Eller var det verkligen så? Är fulla Lisa den riktiga Lisa? Jag hoppas inte det.

Och så säger min psykolog att jag lever mer i fantasin än i verkligheten.

Vikten av rätt namn på saker. Och platser.

Torsdag kväll, strax efter nio. Skådeplatsen – Coop Konsum vid Örnsbergs T-banestation.

Jag och Lisa har, efter att ha ätit halländsk vaniljglass med både chokladsås och micrade bär, samt försökt bena ut det obegripliga mytologiska trassel som är Saurons egentliga ursprung, gett oss ut i mörkret.
Jag för att ta diverse tåg hem till Upplands Väsby (denna sovstädernas sovstad), och Lisa för att jag inte gick med på att lämna henne i en lägenhet utan fungerande batteri i brandvarnaren (fy!).

Således traskar vi in i butiken. På vägen till batterihyllan skaffar jag även en påse bröd och en Marabou som enligt logikens alla baklängesregler är billigare överallt än på tillverkningsorten (Upplands Väsby).
Exakt varför vi pratar om Borås när vi står i kön till kassan är oklart, men det gör vi.

"Min redaktör F är från Borås," säger jag.
"Tja!" säger killen i kassan, på ett sådär trevligt igenkännande sätt att jag för en stund tror att jag har träffat honom förut. Jag ruskar på mig, stoppar kortet i kortläsaren och fortsätter.
"..och det är ju bra för han säger inte Ullared om Gekås och sådär." (Om F)

Lisa instämmer.
Jag knappar in koden.
Kollar på kassakillens namnskylt. Mikael. Funderar på om han kan ha varit resenär någon gång men jag tror inte det.

"Tja!" säger kassakillen, till Lisa den här gången. Hon ser också "känner jag dig"-förvånad ut.

"Alltså, heter det Gekås?" frågar kassakillen.
"Jupp."
"På riktigt?"
"Ja, alltså varuhuset heter Gekås, det är bara byn som heter Ullared. Men folk som inte är i närheten ifrån fattar inte det."
"Men, det är ju jättedumt. Varför kallar dom det inte Gekås? Och varför heter teveserien Ullared?"
"Näää du.."
"Jag hade verkligen ingen aning..!"

Och nu kommer vi till den inombords groende stoltheten som nog bara någon uppvuxen i närheten av där väg 154 möter Kattegatt kan förstå. När någon som ovetandes kallat varuhuset för Ullared utan omsvep tillgodogör sig den korrekta informationen och även förbryllas över Kanal 5:s störande val av programnamn, då sprider sig genom Falkenbergarens kropp en stolthet inte helt olik den Karl-Bertil Jonssons stränge fader en gång upplevde efter att hans son gjort en Robin Hood med rika människors julklappar.
En välkommen men oväntad tillfredsställelse helt enkelt.

Så tack Mikael på Coop i Örnsberg – din förmåga att hälsa på folk som att du känner dom (uppiggande även om det var lite förvirrande) och din uppskattning av korrekta fakta gjorde vår kväll.

(Kanske delad etta med glassen.)

Kärleksförklaring 2.0

Jag vill vara anledningen till att du tittar på din telefon, börjar le,
och går rakt in i en lyktstolpe.

Hittat på Tumblr:

på en skala från ett till invadera Ryssland på vintern

hur dålig är din idé?

En del behöver olikfärgade strumpor...

...för att komma ihåg vad som är höger och vad som är vänster. Det är okej, men vad som inte är okej är att inte kunna sitt höger och vänster i politiken. Att känna till de skillnaderna, är inte det lite som att veta vad som är lodrätt och vågrätt, vad som är hund och katt eller sol och måne? Med andra ord; nej, du behöver inte kunna detaljer men du behöver veta de stora skillnaderna.

Utan en liten vetskap om de politiska ideologierna måste det ju vara ett helvete att förstå sig på sin omvärld. Å andra sidan kanske inte alla försöker förstå sig på sin omvärld.

Detaljer

Om du lekte med Lego när du var liten kanske jag kommer vara tvungen att omvärdera hela min uppfattning av dig.

Man leker inte med Lego.
Man bygger.

Ingen hjärta jag

Jag kommer nog alltid att vidhålla att det är en kommersiell jävla skithögtid. Oavsett vad som händer.

Men det är klart att den känns ännu mer kommersiell och överdriven och jävlig när allt som väntar efter jobbet är ett pendeltåg hem till en soffa och, bara för att idag är idag, en portion glass.

Jag har alltid svårt att skriva om sånt här, det slutar alltid med ett peptalk om hur jag är stark i mig själv och yada yada.
Det blir inte något med det ikväll. Fan heller.
Jag är stark, jag klarar mig själv, det är inte det som är problemet.

Problemet är att när jag sitter på tåget mot det som inte är ett hem men är det närmaste ett hem jag har just nu, då tänker jag ofta på det.
Hur det hade varit att sätta nyckeln i låset och det inte var tröttjobbad rumskompis i tevesoffan och kanske en Mitt i Väsby på dörrmattan. Något som inte är nittiosäng, en väldigt tyst mobiltelefon och livet i en väska.

Jag säger inte att jag behöver det. Jag vet att jag klarar mig utan det. Jag är säker som fan på att jag inte kommer ställa mig och kvart-i-tre-ragga för att ge mig själv en större chans att få det.
Jag bara undrar hur det är, hur det skulle kunna vara.
Jag undrar det alltid, inte bara idag.

Det är bara det att det känns så extra tydligt när varannan människa på tåget sitter med nån jäkla växt i näven.

Varför dem och inte jag?

Kärlek

I dag vaknade jag upp och tänkte att det var precis vilken dag som helst. Trodde jag. Det är ganska omöjligt att inte lägga märke till att det är en kommersiell dag med något slags kärlekstema. Förlåt, det var cyniskt av mig. Jag har bara så svårt för det där att under en dag kompensera för det man inte orkar engagera sig i resten av året.

Jag borde nog inte uttala mig för jag är nämligen ganska dålig på kärlek. Jag vet inte varför jag har så svårt för det men det är en så märklig och odefinierbar kraft. Jag vet inte om jag kan tro på en så diffus sak. Jag gillar fakta och den fakta som finns när det gäller kärlek och förhållanden ser dessvärre inte så ljus ut. Eller gör den det? Väljer vi vad vi vill se? Tror vi på det vi vill tro på?

Ibland undrar jag om jag helt enkelt varit för bortskämd. Kanske är det så. Det är sorgligt men trygghet har alltid skrämt mig. Jag har alltid gillat att jaga och samla troféer. Det är inget trevligt beteende, speciellt inte för en flicka som har många som bryr sig om henne. Jag har varit elak alldeles för många gånger och det värsta är att det inte har rört mig i ryggen.

Jag skäms så väldigt mycket över att jag också är en sådan där, en sådan som alla andra, som drivs av ett extremt bekräftelsebehov. För mig har det aldrig spelat någon roll om en person tycker att jag är helt fantastisk, jag vill att många personer ska vara intresserade och fascinerade av mig.

Så var det, mitt liv, fram till kraschen för några månader sedan. Jag är glad för den kraschen för den fick mig att se saker ur ett nytt perspektiv. Det låter så extremt klyschigt men jag vet nu att det är fullkomligt omöjligt att låta sig bli älskad av någon till hundra procent om man inte älskar sig själv. Så jag jobbar på det. Jag jobbar på att lägga cyniska Lisa åt sidan och ge lite, lite mer av mig själv för varje dag som går. Men alla hjärtans dag- det köper jag aldrig.

Privat, vadå privat?

Saker man omedvetet sajnar upp för när man bor tre tjejer i en tvåa och just jag bor i vardagsrummet:

• Fråga Olle-Dokumentären

Ursäkta mitt stenåldersbeteende men jag tycker att sex är något privat. Prata om det för all del men jag vill inte se på.
Tyvärr vill Jessica det. Hon sitter och fnissar och kallar mig pryd.
Pryd.
Inga nyheter där inte. Tvärtom känner jag en märklig stolthet över det, eftersom allting handlar så himla mycket om sex nuförtiden.

Jag läste ett jättebra citat i The Perks of Being a Wallflower idag, som hade kunnat vara applicerbart här. Tyvärr kommer jag inte ihåg det ordagrant, för det var ganska långt, och jag orkar inte hämta boken och skriva av det.

Så jag rekommenderar er att läsa boken istället.

Jag var fjorton år, för tio år sedan

Jadu Lisa..
Jag tyckte ditt förra inlägg var så himla fint så jag bestämde mig för att svara på det här. Jag vet inte om det är godkänt beteende enligt internationell bloggetikett, men å andra sidan så är jag femtio procents envåldshärskare på just denhär bloggen så det är nog okej ändå.

Jag var rufsig i håret. Definitivt. Jag cyklade säkert tio-femton mil i veckan och hade noll koll på mina rangliga armar och ben. (Ännu mindre än idag, alltså.)
Själsligt var jag fortfarande väldigt liten, även om jag fick stå långt bak på kanten på klasskorten. Jag tyckte om fredliga dataspel - typ Roller Coaster Tycoon, Settlers och MarioKart, och försökte lära mig spela gitarr.
Mamma hade en sönderfallande kopia av Sagan om Ringen-trilogin. Den läste jag säkert tjugo gånger, från pärm till pärm, efter att ha sett första boken. Jag var tvungen att veta vad som hände med Gandalf, så var det bara.

På utsidan var jag så mycket Duktig Flicka att jag vill spy när jag tänker på det. Bra betyg, blev skickad på miljöriksdag i Norrland genom skolan, men jag minns inte vad jag egentligen drömde om. Antagligen samma som nu – att hitta någon. Du vet, för även om jag är sarkastisk och hårdhudad vill jag bara bli lite älskad. (Och då menar jag inte av familj och kompisar, även om jag verkligen uppskattar den kärleken också.)
Fast jag är fortfarande osäker på hur man ska bära sig åt för att lyckas med det.

Det finns nästan inga kort på mig från de här åren. Inte som tagits med mitt godkännande iallafall. Någon enstaka suddig webkamerabild som syntes på ett nattsvart Lunarstormkrypin kanske, och de obligatoriska födelsedagskorten. Det är konstigt att tänka sig nu. Nu ska allt fotas. Hela jävla tiden.

Mina äldre kompisar lyssnade på Kent, så det gjorde jag också. Och Avril Lavigne.


Håkans första och andra skivor. The Ark. Ebba Grön, Imperiet, Nationalteatern. Sum 41, Millencolin och Green Day kom sedan, med brädan och de trasiga skorna.

Jag prenumererade på Okej fast jag bara gillade typ var femte artist de skrev om. Min inre fjortonåring hade nog skämts över musiken jag lyssnar på nu.
Jag var nog den tredje eller fjärde i min årskurs som skaffade Converse. Vita. När jag började gymnasiet ritade jag peacemärken på dem en kväll, men då hade de slutat vara vita för länge sedan.

Jag hade rak lugg och längre hår än vad jag har nu, och en beige luvtröja som jag köpte i Sarajevo när vi var där med skolan. Jag minns att jag hade med mig 500 kronor i fickpengar på resan och att det kändes som så väldigt mycket pengar.
Herregud vad liten jag var.

Det läskiga är att den jag var då aldrig hade vågat hälsa på någon hon inte kände utan att ha en extremt bra anledning till det. Så det var nog tur att Camp Gulag förde oss samman, för hade vi träffats några år tidigare hade jag nog bara stirrat ner i marken och inte sagt ett käft.

Om vi hade träffats när vi var fjorton, hade vi sagt hej då?

Hedda gick i korridoren på Tångaskolan och jag vandrade i Tullbroskolans alla hemvister. Hedda rörde sig i områden strax norr om stan och jag höll mest till i de södra delarna. Hedda var mest troligt ganska aktiv och nyfiken och gav sig ut på äventyr, jag satt hemma och skrev dagbok om Hampus i 8a. Hedda åkte skateboard och blev rufsig i håret och jag hade allvarliga problem med att hårstrån fastnade i mitt extremt kletiga läppglans.

Jag tänker ibland på hur olika det måste se ut i våra huvuden när vi tänker tillbaka på den där tiden. Hur mitt fotoalbum har en helt annan layout än Heddas och hur hennes hög med cd-skivor skiljer sig från min. Om vi skulle måla hur de där åren såg ut, utifrån vårt minne, vilka färger skulle vi använda då?

Ibland tänker jag på det där men ibland tänker jag också på hur lika våra minnen måste vara. För vilken typ av fjortonåring man än är så är man trots allt bara en fjortonåring. 

MUFFINS!

Har du någonsin tänkt på olämpliga saker, typ sex, på en offentlig plats och sedan fått en panikslagen känsla av att tänk om någon kan läsa tankar och bara börjat kasta runt helt oväsentliga ord i huvudet för att avleda eventuella tankeläsare, typ "MUFFINS!!" ?

Eller är det bara jag?

Alltid på tvären

Jag sitter och sträckläser i badkaret som jag gjorde när jag var femton-sexton. Substitutbubblor av gröna Sunsilkschampot och det är alldeles för varmt så jag sitter på tvären med benen över kanten.
Det kanske droppar tunt schamposkum på mattan. Jag bryr mig inte direkt.

(Hade jag tappat pocketboken i badvattnet däremot, då hade vi snackat tragedi.)

Jag är överhettad, och fötterna får blodbrist och somnar och allting är varmt och lite immigt, även om badrummet är lite för stort och tar lite för långt tid att bli behagligt varmt.

Tröttheten både drunknar och växer, och jag hinner tänka på allt jag inte tänker annars.
Jag tänker att jag är trött. Att jag är mörk under ögonen och aldrig hinner-orkar röra på mig längre.
Sedan tänker jag att jag har glömt hur många hjärtslag ett genomsnittshjärta hinner slå på ett liv, men att det är en himla massa.
Och jag undrar hur många mitt har slått, och varför det inte kan få slå lite extra för någon någon gång.
Jag är ändå tjugofyra nu.

Men samtidigt sitter jag på tvären i badkaret, precis som när jag var femton och köpte Pokemon Gold i smyg och sa att jag hade lånat det av en kompis för att jag inte ville att mamma skulle bekymra sig ännu mer och fråga om jag skulle göra något i helgen.

Jag har hunnit växa i mina knotiga armbågar och långa ben. Fått en rynka i pannan och lite mörkblondare hår.
Men i grund och botten är jag fan precis samma.

Trygga spår

Det är mycket lättare att tycka om folk hemifrån när man inte är hemma längre. För vi som tagit oss bort är av likare skrot och korn. Här blir rötterna en trygghet, ett sammanhang, en förståelse som allt det nya inte har.
Folk som struntar i att uttala samma bokstäver som en själv, vet vem av alla med samma namn man menar bara genom att säga namnet tre gånger med olika betoning varje gång.
Som har trampat samma vintergrusiga skolgårdar, bläddrat samma skolkataloger, stirrat upp mot samma gatlyktor och undrat om man någonsin ska lyckas ta sig bort.

Vi har olika liv och olika drömmar men vi kommer från samma stad.
Jag har svårt att förklara det utan att tappa tråden, men det ger allting en känsla av kravlöshet. Vi behöver inte låtsas vara någon annan för en liten stund. Vi såg varandra när vi var yngre och osäkrare, det är meningslöst att anstränga sig med fasader nu.
Bara vara litegrann.

Det känns lite som att anstränger man sig för att träffa någon hemifrån när man tagit sig bort men hamnat på samma plats, då behöver man inte spela.
Bara slappna av och tänka att det ändå är fantastiskt hur långt vi tagit oss.

(Tröttdravel. Ursäkta.)

Saker jag lärt mig på Tumblr:

Ett stort ordförråd, gärna på flera språk, är ett utmärkt sätt att förolämpa folk utan att de märker det. Se nedanstående exempel:

– Is there a polite way to tell someone you want to punch them in the face with a brick?

– One wishes to acquaint your facial features with a fundamental item used in building walls. Repeatedly.

Pluspoäng om rösten i ditt huvud läste det sista som vore den drottning av England. Eller professor Mc Gonagall (vilket enligt min mening smäller ganska så mycket högre).

Jag är bra, det är jag faktiskt

När jag förminskar mig själv inför andra, det är då jag hatar mig själv som allra mest. Jag hatar när jag sviker mig själv, inte står upp för mig själv utan låter andra säga vad de vill. Jag brukar alltid intala mig själv att anledningen till att jag inte sa något vasst och klokt tillbaka är för att människan ifråga inte är viktig för mig, att jag inte bryr mig tillräckligt för att ta en konflikt. Det är B-U-L-L-S-H-I-T. Ju mindre viktig desto större anledning att visa att han/hon/hen inte får trycka ner mig.

Häromdagen ifrågasatte en osäker, självgod liten nittiotalist vad jag egentligen hade pysslat med sedan studenten. Vad jag egentligen har pysslat med? Levt, det är vad jag har gjort. Jag har bott utomlands i ca två år, lärt mig flytande spanska och relativt bra danska, umgåtts och bott med människor jag älskat och hatat, jobbat på flertalet bättre restauranger och tagit en examen i dryckeskunskap. Det är egentligen skitsamma vad jag har gjort, det viktiga är att längs med vägen har jag lärt mig en hel del om mig själv. Så pass mycket att jag aldrig behöver ifrågasätta vad en annan människa gör med sitt liv.

Sa jag det då? Nej, det glömde jag och istället stod jag där som ett fån. Och det ska aldrig någonsin få hända igen. ALDRIG.

du vet att du tycker om någon

när ni sent om sider lyckas säga hejdå utan att snava in i nästa samtalsämne, och så fort du lagt på vill du skicka ett sms med någonting du glömde att säga.

vänner.
förälskelser.

en kombination av att kunna trivas i sin gemensamma tystnad och att sällan få slut på ord.

jupp.

det funkar likadant för båda. enda skillnaden är mängden fjärilar i hjärtslagen.

(dom där jävla fjärilarna.)

Ett inlägg om väder

Till skillnad från många andra har jag inget emot att det snöar, men när jag
1: missar bussen för att bussarna inte går som de ska
och
2: varenda träd jag passerar under på väg till stationen släpper stora sjok av snö på mig
då blir jag lite grinig.

Jag menar, snösläppandet, det handlar om sekundtajming. Jag kan inte låta bli att känna att det är en konspiration.

Stingin' Belle

Jag känner att jag bara måste påpeka hur fantastiskt det är att Biffy Clyro har säckpipor i sn nya singel. Lite som att "pfft, Mumford, släng er banjo i väggen, kolla vad vi har!"

Folkrock är fantastiskt.
Även vad man nu ska säga att Biffy spelar för genre är fantastiskt, eftersom Biffy är fantastiska.

Blandaren

Lite blandade saker som dykt up på min Tumblr-dashboard de senaste dagarna:

Kunskap och visdom

Kunskap är att veta att tomat är en frukt.
Visdom är att inte ha den i en fruktsallad.

Det är den där fixerade blicken!

Jag sitter oskyldigt ned med benen tätt ihop och fem meter ifrån mig ligger två nakna män. Jag ser rakt in i själva baksidan av den ena mannen. Eller, ingången till baksidan om jag säger så. Rakt in i mörkret. Jag flackar med blicken och försöker koncentrera mig på att se oberörd ut. Plötsligt ställer de sig upp, klär på sig kläder i ett för mig extremt långsamt tempo och PANG: tystnad. Jag håller andan. Försöker frenetiskt fokusera på att inte göra något som helst ljud som kan bryta tystnaden. Jag pressar ihop käkarna hårt och det dröjer inte länge innan huvudvärken börjar komma smygande. Den ena mannen står nu rakt framför mig och talar högt och tydligt. Med vem? Sig själv. Det hade på något vis varit okej att han gjorde det om jag satt någon annanstans men nu gör jag inte det. Han fixerar blicken. Hans ögon borrar sig in i mina och släpper inte taget. Jag blir nervös. Jag kan inte titta bort, det verkar oartigt. Det skulle då framstå som att jag struntar i vad han har att säga, till sig själv. Jag känner ett ansvar. Jag tror på allvar att mannen ifråga inte kan säga det han har att säga om inte jag är där och stöttar honom. Han finner ro i mina ögon, jag finner bara inre stress genom att se på honom. Hela situationen är obekväm och svår att hantera. Jag såg honom naken nyss och nu ska vi stirra in i varandras ögon, fast vi inte känner varandra. Det är absurt.  Jag tänker att jag har betalat 125 spänn för både huvudvärk och stressmage.

Ja, jag var alltså på teater. Frivilligt. Tro det eller ej, förutom mitt problem med intimiteten som teater bjuder på, var det väldigt bra.  http://www.stadsteatern.stockholm.se/index.asp?pjaser/omheten.asp&main

Typsnitt?

Jag har lite svårigheter med att räkna ut vilket typsnitt Hedda använder. När jag tänker på Hedda känner jag rent spontant att hon är en Georgia eller Trebuchet men det är svårt att vara helt säker. Skenet kan bedra. Det gör ju ofta det. Jag gillar när skenet bedrar eftersom jag ofta har förutfattade meningar av cynisk karaktär om mina medmänniskor. Alltså, när skenet bedrar mig blir resultatet oftast bättre än vad jag hade föreställt mig. Det finns tyvärr också gånger då skenet inte bedrar utan verkligheten ser ut just så som jag trodde. Ibland möter jag människor som är precis så tråkiga och trista som de ser ut att vara. I sådana fall har jag alltid lite svårt att avgöra vem det är mest synd om; den stackars trista saten som måste leva ett helt liv utan en personlighet eller mig, som måste samexistera med denna trista typ.

Mvh,
en väldigt rolig tjej

Underskattat #1

Duschdraperi.

Efter att ha varit utan ett i några veckor och varit tvungen att sittandes försiktighetsduscha för att inte spreja ner hela badrummet är fyra kvadratmeter antracitgrått nylontyg som en skänk från ovan, bara så ni vet.

Glasgow Love Theme

Jag har skrivit om det förut, på en annan blogg, men alltså herregud – gråtighetseffekten av att rusningspendla i januarimörker och samtidigt lyssna på Craig Armstrongs fantastiska Glasgow Love Theme är inte nådig.

För er som inte känner till den så är det ett pianotema från världens bästa rom-kom: Love Actually. Så perfekt stillsamt att dränka ljudet av trötta kängor mot grus och kakel med.
Knastret av människor på väg hem i världens ensammaste stad.
Jag tror att jag tänker på det lite för ofta - Stockholm, världens ensammaste stad. Det bara fastnade. Och det känns så nära i en miljö där nästan ingen pratar med någon, förutom i mobilen.

Sidospår: Idag var jag tvungen att köpa nya underkläder för att jag glömt att boka tvättid.

Några betraktelser

Saker jag iakttagit under min första månad i Stockholm:

• Sätt inte i halsen på offentlig plats. Folk kommer anta att du är sjuk och backa undan. Även om du hack-hostar halvkvävt i säkert fem minuter.
• Pendeltåg föder människohat. I mitt fall gentemot folk vars väskor är värda mer plats och bekvämlighet än medpassagerare.
• Alkisar kan bli provocerade om du har med dig skidor på pendeln.
• Upplands Väsby är en plats där man sover. Och promenerar hundar. That's it.
• Grön skylt på SL-appen betyder "inga betydande förseningar". Oklart exakt vad som avses, men tummen upp för helgarderingen.
• Mat är dyrt. Pringles är dyrare. Chipssuget minskar markant gentemot i Ljungskile.

Vuxenpoäng #1

Kaffepaus på jobbet.
För de andra.

Själv dricker jag mellanmjölk och käkar havreflarn med chokladbotten.

Mvh Hedda, 24 år