En del människor talar om fyllesnack som något jobbigt och lite pinsamt. Jag skulle vilja påstå att det inte på långa vägar är så pinsamt som det eviga fylle-skrivandet som jag ägnar mig åt. Det är sällan jag går och lägger mig precis när jag kommit hem efter en kväll i alkoholens tecken, oftast tar det minst en timme innan jag lägger kollegieblocket åt sidan och däckar. Denna dramatik! Oh du store tid! Tänk att jag bara måste, måste, måste skriva och livet är härligt och stort och det rymmer så mycket känslor för så många människor och jag älskar ju honom fast ändå inte och tänk om, tänk om det finns mer att hämta i livet.
På morgonen har jag glömt, men pappret har inte glömt. Mina ord står där, slarvigt nedskrivna och oerhört svåra att tyda. Och jag skäms, jag skäms så väldigt mycket. För inte var det väl jag som kände allt det där? Eller var det verkligen så? Är fulla Lisa den riktiga Lisa? Jag hoppas inte det.
Och så säger min psykolog att jag lever mer i fantasin än i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar