Det är mycket lättare att tycka om folk hemifrån när man inte är hemma längre. För vi som tagit oss bort är av likare skrot och korn. Här blir rötterna en trygghet, ett sammanhang, en förståelse som allt det nya inte har.
Folk som struntar i att uttala samma bokstäver som en själv, vet vem av alla med samma namn man menar bara genom att säga namnet tre gånger med olika betoning varje gång.
Som har trampat samma vintergrusiga skolgårdar, bläddrat samma skolkataloger, stirrat upp mot samma gatlyktor och undrat om man någonsin ska lyckas ta sig bort.
Vi har olika liv och olika drömmar men vi kommer från samma stad.
Jag har svårt att förklara det utan att tappa tråden, men det ger allting en känsla av kravlöshet. Vi behöver inte låtsas vara någon annan för en liten stund. Vi såg varandra när vi var yngre och osäkrare, det är meningslöst att anstränga sig med fasader nu.
Bara vara litegrann.
Det känns lite som att anstränger man sig för att träffa någon hemifrån när man tagit sig bort men hamnat på samma plats, då behöver man inte spela.
Bara slappna av och tänka att det ändå är fantastiskt hur långt vi tagit oss.
(Tröttdravel. Ursäkta.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar