Det senaste ett och ett halvt åren har jag insett något som tidigare föreföll vara helt ologiskt.
Kreativitet är tröttande.
Nåt så in i.
Innan bara infann den sig, kreativiteten, och då var det bara att tacka och ta emot, om jag kände för det. Eller så lät jag den passera obemärkt förbi. Det spelade ingen roll.
Nu känns det som att all kreativitet jag låter slippa iväg är ett enormt slöseri. För sen sitter jag där någon timma senare och stirrar mig blind efter en ingress som bara vägrar krypa ur fingrarna.
Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara hjärnsligt utmattad. I min värld är trötthet något som uppstår efter att ha sprungit runt på Laxbutiken i tio-elva timmar, att ha ränt som en skållad råtta på en transferlördag eller cyklar tre mil. Inte efter att ha suttit och tänkt en hel dag.
Det är skumt.
Men trött är jag likförbaskat.
Och det jävligaste är att hjärnan snurrar som bäst vid helt fel tidpunkter. Typ halv ett på natten, eller på ett tåg som är så fullt att plocka upp blocket bara är att glömma.
Livet alltså.
Det gör mig galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar