Jadu Lisa..
Jag tyckte ditt förra inlägg var så himla fint så jag bestämde mig för att svara på det här. Jag vet inte om det är godkänt beteende enligt internationell bloggetikett, men å andra sidan så är jag femtio procents envåldshärskare på just denhär bloggen så det är nog okej ändå.
Jag var rufsig i håret. Definitivt. Jag cyklade säkert tio-femton mil i veckan och hade noll koll på mina rangliga armar och ben. (Ännu mindre än idag, alltså.)
Själsligt var jag fortfarande väldigt liten, även om jag fick stå långt bak på kanten på klasskorten. Jag tyckte om fredliga dataspel - typ Roller Coaster Tycoon, Settlers och MarioKart, och försökte lära mig spela gitarr.
Mamma hade en sönderfallande kopia av Sagan om Ringen-trilogin. Den läste jag säkert tjugo gånger, från pärm till pärm, efter att ha sett första boken. Jag var tvungen att veta vad som hände med Gandalf, så var det bara.
På utsidan var jag så mycket Duktig Flicka att jag vill spy när jag tänker på det. Bra betyg, blev skickad på miljöriksdag i Norrland genom skolan, men jag minns inte vad jag egentligen drömde om. Antagligen samma som nu – att hitta någon. Du vet, för även om jag är sarkastisk och hårdhudad vill jag bara bli lite älskad. (Och då menar jag inte av familj och kompisar, även om jag verkligen uppskattar den kärleken också.)
Fast jag är fortfarande osäker på hur man ska bära sig åt för att lyckas med det.
Det finns nästan inga kort på mig från de här åren. Inte som tagits med mitt godkännande iallafall. Någon enstaka suddig webkamerabild som syntes på ett nattsvart Lunarstormkrypin kanske, och de obligatoriska födelsedagskorten. Det är konstigt att tänka sig nu. Nu ska allt fotas. Hela jävla tiden.
Mina äldre kompisar lyssnade på Kent, så det gjorde jag också. Och Avril Lavigne.
Håkans första och andra skivor. The Ark. Ebba Grön, Imperiet, Nationalteatern. Sum 41, Millencolin och Green Day kom sedan, med brädan och de trasiga skorna.
Jag prenumererade på Okej fast jag bara gillade typ var femte artist de skrev om. Min inre fjortonåring hade nog skämts över musiken jag lyssnar på nu.
Jag var nog den tredje eller fjärde i min årskurs som skaffade Converse. Vita. När jag började gymnasiet ritade jag peacemärken på dem en kväll, men då hade de slutat vara vita för länge sedan.
Jag hade rak lugg och längre hår än vad jag har nu, och en beige luvtröja som jag köpte i Sarajevo när vi var där med skolan. Jag minns att jag hade med mig 500 kronor i fickpengar på resan och att det kändes som så väldigt mycket pengar.
Herregud vad liten jag var.
Det läskiga är att den jag var då aldrig hade vågat hälsa på någon hon inte kände utan att ha en extremt bra anledning till det. Så det var nog tur att Camp Gulag förde oss samman, för hade vi träffats några år tidigare hade jag nog bara stirrat ner i marken och inte sagt ett käft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar