När jag förminskar mig själv inför andra, det är då jag hatar mig själv som allra mest. Jag hatar när jag sviker mig själv, inte står upp för mig själv utan låter andra säga vad de vill. Jag brukar alltid intala mig själv att anledningen till att jag inte sa något vasst och klokt tillbaka är för att människan ifråga inte är viktig för mig, att jag inte bryr mig tillräckligt för att ta en konflikt. Det är B-U-L-L-S-H-I-T. Ju mindre viktig desto större anledning att visa att han/hon/hen inte får trycka ner mig.
Häromdagen ifrågasatte en osäker, självgod liten nittiotalist vad jag egentligen hade pysslat med sedan studenten. Vad jag egentligen har pysslat med? Levt, det är vad jag har gjort. Jag har bott utomlands i ca två år, lärt mig flytande spanska och relativt bra danska, umgåtts och bott med människor jag älskat och hatat, jobbat på flertalet bättre restauranger och tagit en examen i dryckeskunskap. Det är egentligen skitsamma vad jag har gjort, det viktiga är att längs med vägen har jag lärt mig en hel del om mig själv. Så pass mycket att jag aldrig behöver ifrågasätta vad en annan människa gör med sitt liv.
Sa jag det då? Nej, det glömde jag och istället stod jag där som ett fån. Och det ska aldrig någonsin få hända igen. ALDRIG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar