Jag kommer nog alltid att vidhålla att det är en kommersiell jävla skithögtid. Oavsett vad som händer.
Men det är klart att den känns ännu mer kommersiell och överdriven och jävlig när allt som väntar efter jobbet är ett pendeltåg hem till en soffa och, bara för att idag är idag, en portion glass.
Jag har alltid svårt att skriva om sånt här, det slutar alltid med ett peptalk om hur jag är stark i mig själv och yada yada.
Det blir inte något med det ikväll. Fan heller.
Jag är stark, jag klarar mig själv, det är inte det som är problemet.
Problemet är att när jag sitter på tåget mot det som inte är ett hem men är det närmaste ett hem jag har just nu, då tänker jag ofta på det.
Hur det hade varit att sätta nyckeln i låset och det inte var tröttjobbad rumskompis i tevesoffan och kanske en Mitt i Väsby på dörrmattan. Något som inte är nittiosäng, en väldigt tyst mobiltelefon och livet i en väska.
Jag säger inte att jag behöver det. Jag vet att jag klarar mig utan det. Jag är säker som fan på att jag inte kommer ställa mig och kvart-i-tre-ragga för att ge mig själv en större chans att få det.
Jag bara undrar hur det är, hur det skulle kunna vara.
Jag undrar det alltid, inte bara idag.
Det är bara det att det känns så extra tydligt när varannan människa på tåget sitter med nån jäkla växt i näven.
Varför dem och inte jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar